"Jag har en mission, och det är att de som aldrig hörs ska höras."

Barfotajournalist i promenadskor – Stefan Mehr möter Katarina Gunnarsson

Katarina Gunnarsson kliver ner från Stora Journalistprisets galascen med en papplåda från Mathem i famnen. I lådan ligger diplomet som förkunnar att hon just vunnit Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2025. Och så en verktygslåda av trä med rekvisita från tacktalet: Ett par promenadskor, glasögon, och en blomma.

Promenadskorna för att ta sig ut från mediehusens redaktioner till förorter och bruksorter och träffa människor som annars inte hörs. Glasögon för att inte bli närsynt och bara intervjua likasinnade. Och så en liten blomma som illustrerar hur det är när människor blir hörda och öppnar sig. Då slår de ut och blir vackra. Det har de gjort i Katarina Gunnarssons mikrofon i tre decennier.

Katarina Gunnarsson, en prisad barfotajournalist i bekväma promenadskor.

Nu sitter vi på hennes tjänsterum på Radiohuset i Stockholm där hon helst håller till så lite som möjligt. Den här dagen är promenadskorna rosa. Det i dem hon vill ut på fältet med mikrofon för att ”ge oss rösterna som annars hade glömts bort i skuggorna”, som juryn skriver i sin motivering.

Väggen är täckt av olika journalistpris-utmärkelser. Det är säkert femton olika diplom. Lukas Bonniers Stora Journalistpris hänger i en ram för sig själv.

”Det är det finaste! Jag blev otroligt glad och överraskad, men jag ska erkänna att jag drömt och hoppats.”

Hur många steg går du om dagen i dina sneakers?

”När jag är ute på reportage vandrar jag verkligen. I Norrköping nu senaste gick jag fram och tillbaka mellan Hageby och city flera gånger i ösregnet. Och jag var så glad! Jag hade hittat Sadde långt bortom fritidsgården vid fotbollsplanen. Han var helt fantastisk. Hade aldrig pratat med mig om jag bara hade försökt ringa honom. Men där i regnet pratade han.

Och eftersom jag är så snål och inte åker taxi gick jag tillbaka i regnet och på vägen träffade jag en tjej som jobbade på häktet. Sen tjejerna på McDonalds. Så där gick jag dyblöt i ösregnet och bara var lycklig.”

Katarina Gunnarsson lyfter sin lilla Nagra bandspelaren från bokhyllan och kysser mikrofonen.

”Det blev alla gånger 15 000 steg!”

Just denna morgon hörde hon polisen presenterar sin nya kartläggning av utsatta områden.

”Jag tänkte att jag omedelbart ville åka till Granängsringen i Tyresö”, säger Katarina Gunnarsson. ”Vad är det som händer där? Jag vill åka dit nu!”

Måste du fråga en chef om lov först?

”Ja det är klart jag frågar, men de brukar säga ja. Jag skulle gå direkt till torget. Och sen till tobaksaffären. Ibland kan affärsinnehavarna vara rädda därför att de också är hotade. Då brukar de tipsa mig vidare.

Jag får vibba in om de själva står under hot. Så var det senast i Hässelby Gård. Jag har alltid stora hörlurar och mikrofonen i hand så att de ser att det är Sveriges Radio som kommer. Jag gömmer det aldrig och håller aldrig på och förpratar.”

Katarina Gunnarsson belönas för att det är så hon har hållit på i tre decennier. Hon ger sig inte. Det började på Turkiska gården i Jordbro 1996. 99 procent av kvinnorna i den somaliska gruppen var arbetslösa. Parabolberoendet var enormt och bristen på svensktalande skrämmande.

Katarina hade gått ut DI:s radiolinje 1991 och jobbade då, liksom nu, på Studio 1. Hon var ungdomsreporter. Men om hederskultur vågade få tala, ämnet var tabu. I en portuppgång i Jordbro möte hon Güley Kücükgöl. Det var ett möte som Katarina aldrig glömt, och som också fick henne att återvända 25 år senare för ett nytt reportage.

”Güley berättade på usel svenska att hon levt där på gården i tio år och bara pratade turkiska. Hon hade blivit bortgift med en man för att ta hand om hans gamla föräldrar. Så har alla kvinnor det här, sa hon. Männen åker ner till sina turkiska byar för att hämta hit kvinnorna, och vi lever som slavar. Hon kände sig som en fågel i en bur. Och så hade hon sin sjuåriga dotter bredvid sig som inte heller talade svenska. Güley var slående intelligent. Hon var en av de första som vittnade om hur segregationen ser ut.”

När Katarina Gunnarsson återvände 25 år senare visste hon inte längre var Güley bodde. Hon gick till torget, till pizzerian, till centrum, sökte överallt och frågade runt utan att få napp. Men sen i ett radhus två kilometer bort, fann hon henne. Güley hade tagit körkort och flyttat till radhus från Turkiska gården.

”Hon ringde efter sin dotter och så lyssnade vi tillsammans på den gamla inspelningen. Hon grät när hon hörde sig själv.”

Det var ett av de tidiga reportage som stakade ut vägen för Katarina Gunnarsson. Hon är utbildad socialantropolog, har gått på kulturvetarlinjen och läst idéhistoria. Det är de socialantropologiska fenomenen hon aldrig kan släppa. Hon kan inte stoppa sig själv, inte ens när hon är ute på restaurang med sin man. Nyfiken och observerande sätter fantasin igång att mala. Vilken samhällsklass kommer de ifrån, hur markerar de det, hur hör de ihop, hur talar de med varandra? Frågorna och tankarna radar upp sig.

Handlar det om mer än bara journalistik och berättarglädje för dig? Ligger det också någon slags lust till demokratigärning och samhällsinsats bakom?

”Jag har en mission, och det är att de som aldrig hörs ska höras. Det är en stark drivkraft för mig.”

Sverige Radio och public service är ganska hårt utsatt nu. Vad tänker du om det?

”Jag tycker att de flesta i public service är och har varit konsekvensneutrala. Kritiken har handlat om att vi skulle ha sopat problem med bristande integration, hederskultur, islamism, gängbildning och liknande under mattan. Jag tycker inte att det var så för mig på 1990-talet, och cheferna backade mig. Men runt åren 2010 fanns det en valhänthet och rädsla. Man visste inte hur man skulle förhålla sig till de kulturkrockar som kom när det blev stor invandring. Där tycker jag att vi fegade ur. Hela kåren, inklusive jag själv. Vi förlorade flera viktiga år.”

Finns det frågor som du ställer till folk idag som du inte kunde ställa då?

”Det var svårt när jag började tala om hederskultur 1995. Sen började jag berätta om brinnande islamism några år senare. Det var också tungt. Man fick tassa, det var känsligt. Sen blev det bättre. Men det var en period då det var väldigt lågt i tak.”

En av Katarina Gunnarssons frågor som blivit en klassiker löd: ”Varför flyttar ni när syrianerna kommer hit?” Frågan väckte uppmärksamhet.

”Den var känslig. Det var få som gjorde reportage från Södertälje de här åren. Nu har både medelklassen och arbetarklassen flyttat. För bara någon månad sen skrev Länstidningen i Södertälje att det nästan är ingen kvar med svensk bakgrund i de skolorna. Södertälje har under de 25 år jag följt frågan dränerats på resursstarka personer. Då vill jag ju fråga, vad är det som gör att ni flyttar ut?”

Katarina Gunnarsson läser kommunstatistiken och tränger in i fenomenen. Sen tar hon Nagran och åker ut. Det sker sällan att cheferna säger nej. Hon menar själv att hon har en priviligierad situation på radion som kan hålla på med sina långa reportage. Känner hon aldrig pressen från redaktionen på en snabb lämning?

”De värnar om mig och vet att jag har min takt. Jag börjar bli gammal nu. Men ibland frågar Ekot om jag inte kan göra en nyhet av mitt reportage. Jag försöker, men helt ärligt brukar de ställa inslaget. Vad är nyheten? Ja, jag vet inte? Det är allt och ingenting.”

Hon har aldrig haft några mentorer, men däremot förebilder. Tom Alandh är en, i en helt egen klass för sig säger hon. Annars har det varit chefer som stöttat henne.

I sitt tacktal tackade hon sina chefer för att hon får hålla på med långa reportage i en tid då allt ska bli kortare och gå snabbare. Bland annat tackade hon Eko-chefen Klas Wolf-Watz som såg både lycklig och förvånad ut, ovan vid att få höra tack från sin redaktion.

Tycker du att folk på Sveriges Radio borde vara lite snällare mot sina chefer?

”Jag tycker nog att det är en snäll arbetsplats. Civiliserad och lite gammaldags.”

Katarina Gunnarsson undervisar ofta på journalisthögskolan och lyfter då fram sina dramaturgiska berättarknep. Ett av dem är att åttio procent in i reportaget föra in något som skaver, något som vänder berättelsen.

”Jag bryter dramaturgin vid åttio procent för lite salt, lite skav. Så att det inte bara blir jämntjockt.”

Ett annat knep är att be de intervjuade berätta i scener och bilder. Även om det är ett reportage utan uppenbara konflikter letar hon efter fenomenet för att fördjupa. Hon söker det existentiella i en fråga, det arketypiska.

”Jag försöker få med en existentiell dimension även i ganska ytliga ämnen.”

Finns det nåt i din uppväxt och bakgrund som format dig att göra den typ av journalistik som du ägnar dig åt idag?

”Jag har så många olika världar i min bakgrund och hela mitt antropologiska tänkande kommer sig nog av att jag försökt förstå var jag kommer ifrån. Min farmor fick inte studera och lyssnade jämt på radio. Pappa föddes i en bondby i norra Skåne och hade en enorm bildningslängtan. Han var en riktig folkrörelseperson och ville förbättra världen. Mamma var värdekonservativ. Sen flyttade vi till Farsta och jag gick i skola i Trångsund och hängde i Skogås. Det var en utsatt skola med bråkiga gäng. Mamma ville flytta mig till Franska skolan, men då sa pappa att det vore att svika Per Albin Hanssons vision om det klasslösa samhället.

Det var den gamla tiden och den nya tiden, förorten och det gamla jordbrukssamhället med sina värderingar. Att tänka antropologiskt blev min drivkraft.”

Att hålla ett tacktal inför 200 av landets skarpaste journalister var en mardröm för Likas Bonnier-vinnaren. Katarina Gunnarsson var så skräckslagen att hon var tvungen att resa sig från middagsbordet vid Jonas Bonnier, och gå och lägga sig bakom scenen. Först därefter vågade hon sig upp med sitt papper och sin verktygslåda.

”Jag trodde att benen skulle vika sig av nervositet. Jag är så självkritisk och sträng mot mig själv. Jag vill verkligen visa juryn, mina chefer och andra att jag är värdig det här fina priset.”

Det största är äran, men du får också en check på 100 000 kronor. Vad ska du göra med pengarna?

”Jag har tänkt att jag ska portionera ut dem så att de räcker i tio år och göra små saker som gör mig glad. Köpa rosa kuddar till exempel.”

Fakta: Namn: Katarina Gunnarsson Ålder: 59 Familj: Gift med musikproducenten Peter Kvint, två söner. Bästa storyn någonsin: Det delade Sverige 2013. Det skildrade hur det växte fram utanförskapsområden också i mellanstora ständer och inte bara i storstäder. Vad hon ångrar: När jag intervjuade en tjej som blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa. Hon hade godkänt intervjun men jag hade inte förvarnat henne om att den skulle gå i repris. Hon blev chockad, otroligt arg och besviken på mig. Jag som alltid månar om dem jag intervjuar.