Intervju med Christina Jutterström

Stefan Mehr intervjuar 2023 års mottagare av Lukas Bonniers Stora Journalistpris: Christina Jutterström

Vägen slingrar fram i mörker och regnrusk över Uppsalaåsen förbi bondgårdar och hästhagar, men när man väl är framme så är det en modern tvåplansvilla i ett radhus. Christina Jutterström öppnar dörren till sitt hem, som är varmt och ombonat, och lite som en litterär salong. Framme ligger de senaste böckerna i travar från de många bokcirklar som hon deltar i. Nu på tur är Lena Anderssons senaste. Det är alltså här vinnaren av Lukas Bonniers Stora Journalistpris bor, en mil från Uppsala. – Jag har inte hunnit smälta det ännu. Jag frågar mig fortfarande, varför ska jag få pris nu när jag är 83 år? Det är ju så länge sen jag slutade! Men det känns kul. Jag har ju slitit i många år och tror att det kanske ändå är någon som uppmärksammat att jag faktiskt inte lägger av. Nej, lagt av har hon verkligen inte. Sveriges mesta mediechef, en gång utnämnd till Sveriges mäktigaste kvinna. Och första kvinnan på de flesta av sina toppchefsjobb. Chef på Rapport och på Dagens Eko, chefredaktör på Dagens Nyheter, chefredaktör på Expressen, och efter en gästprofessur på Journalisthögskolan i Göteborg, som kröning på karriären, VD för Sveriges Television. Svårslaget. Och ändå har hon aldrig tidigare fått Stora Journalistpriset. – Nej, det har inte ens slagit mig. Jag tillhör nog en generation som inte är så mycket för priser. Nu leder hon en grupp med fem före detta höga Public Service-chefer som själva har tagit på sig uppdraget att lobba med ett visionsdokument mot den sittande Public Service utredningen. Varför lägger du inte av? – Det känns fullständigt otänkbart för mig. Att bara sitta hemma och läsa böcker och sen gå iväg nån kväll ibland och diskutera. I dina memoarer ställer du dig själv frågan om du är rädd för att bli bortglömd. – Åh, gör jag det! Så tänker jag inte idag. Jag skulle mycket väl klara av att bli bortglömd. Men jag har kvar en stor lust att vara med och bygga samhället. Det låter lite högtidligt, men så är det. Jag vill fortfarande lära mig nya saker, och jag ser på utvecklingen med journalistiska ögon. Det är tretton år sen memoarerna kom ut, fyra år efter att hon hade slutat som VD för Sveriges Television. ”Uppfostrad av män” var titeln. – På ett sätt är det en kvinnas memoarbok. Inte så mycket om viktiga personer jag mött, utan mer om min person och vad jag hade att brottats med som kvinna och chef. Starka män har aldrig skrämt Christina Jutterström, de har tvärtom varit läromästare och mentorer. – När jag har föreläst har jag mött många kvinnor på höga poster som blivit illa behandlade. Det har jag aldrig blivit. Jag tycker att jag har kunnat sätta mig i respekt. Har jag kanske varit för manlig i mitt sätt att vara? På Dagens Nyheter, som hon ständigt återvänder till när hon ser tillbaka, kallades hon både för Majorskan och Järnladyn. De epiteten kände hon sig väldigt obekväm med. När jag intervjuade henne för ett porträtt i Veckans affärer efter att hon blivit utnämnd till Sveriges Mäktigaste Kvinna 1986, trillade tårarna stilla ner för kinden. Så hård var stämningen på DN:s redaktionen på den tiden med stormöten och starkt fackligt motstånd. Citatet i underrubriken på VA- omslaget löd också: ”Man förändrar inte en tidning utan hårda nypor.” Idag säger hon: – Visst ligger det någonting i det. Det där med ledarskap är inte lätt. Att både ha hårda nypor och få med alla. DN-tiden var slitig, särskilt de första sex sju åren. Läsarnas förtroende sviktade, och uppdraget var att vinna det tillbaka. Att försöka få människorna på redaktionen att förstå att tidningen var till för läsarna i första hand och inte för reportrarna. Det var också med väldigt stor tvekan jag tog uppdraget. Är ledarskap för mediemänniskor annorlunda annat ledarskap? – Det är det delvis. Journalistkåren är, om man generaliserar, väldigt verbala, och de har starka fack som tycker att de vet bäst. Det har kanske ändrats lite, men det är det många chefer som brottas med det. Blev du själv en maktmänniska? – På ett sätt blev jag väl det. Man är ändå ansvarig utgivare för vad läsare, tittare och lyssnare får ta del av. Det är ett otroligt ansvar. Ju mer jag tänker på det ju mer förskräckt kan jag bli. Det är klart man har makt, det vore jättedumt att förneka. Förändrade makten dig som person? – Min mamma sa till mig på sin ålders höst, att man såg på dig redan i sandlådan att du ville styra och ställa. Varför valde jag till exempel att tacka ja till de olika jobben. Varför tackade jag ja till Ekot? Jag tror att jag har drivits av att jag sett behovet av förändring. Till Expressen kom hon efter Dagens Nyheter. När hon kallades till Bonnier-ledningen för att övertalas till jobbet, var hon övertygad om att hon hade kallats för att få sparken. Det hade flera andra i företagsledningen fått. På Expressen blev det bara ett och ett halvt år, och i dag ser hon det som ett misslyckande. Något som hon hade svårt att erkänna för sig själv. Hela sitt liv har hon kämpat med att vara duktig flicka, och misslyckandet på Expressen var en hård smäll för självbilden. När redaktionen ville ha en förtroendeomröstning om henne tackade hon för sig och gick. Det hade hon lovat sig på DN: Aldrig mer!

Duktighetsoket kom från pappan. ”Nu Christina”, sa han, ”vill jag att du sköter skolan och är duktig.” Sen var hon märkt för livet, säger hon. Faktum är att när man går igenom hennes karriär finner man inget jobb som hon tagit av ren lust. Varje gång har hon blivit övertalad efter lång betänketid och mycket tvivel, någon gång smickrad in i jobbet. – Det är sant. Jag har alltid tvekat för att jag tvivlade på att jag skulle klara det. Men när jag väl bestämt mig har lusten varit drivande, för då har jag vetat vad jag vill göra av uppdraget. När har du varit som lyckligast i ditt professionella liv? – När jag var korre i Afrika 1975. Det tycker jag fortfarande var mitt bästa jobb. Där var hon för Svenska Dagbladet, och då var hon inte chef. På plats i Kenya var också Ingemar Odlander, make, legendarisk programledare och chef för Rapport, och den gången utsänd av både radion och Sveriges Television. I 46 år var Ingemar Odlander hennes livspartner, tills han föll ihop oväntat en dag för snart tio år sen. – Det är en stor saknad för mig att inte ha någon att tala med när man vill och hur man vill. Särskilt när det gäller svåra saker som kan gälla vänner och familj. Du borde skaffa dig en ny man har man sagt till mig, och det har jag väl försökt. Men jag har levt med män sen jag var 16 år och nu gillar jag friheten. Istället har Christina Jutterström gett sig ut på en annan slags resa, ett sökande som kanske kan kallas andligt. Det började med flytten ut på landet, och med en känsla av att 90-tals politiken inte kunde lösa utsatta människors problem. Hon sökte sig tillbaka till kyrkan, och dagen efter att vi ses ska hon åka på ännu en retreat och bara vara tyst. Då ska hon också fundera på tacktalet som hon ska hålla på galamiddagen för Stora Journalistpriset. Är priset månne bekräftelsen på att du varit den duktiga flicka som din pappa fostrade dig till? – Jag vet inte. Men när jag tänker på saken kan jag säga till mig själv, att det kanske inte varit så dumt att vara duktig flicka. Jag har ju fått ut ganska mycket av det. Stefan Mehr Fd chefredaktör och tidigare mångårig Verkställande ledamot av juryn för Stora Journalistpriset